nathaliestvillingblogg

Annandag jul, en dag som för i år blivit en riktig vilodag för våran del.

När man är hemma så här också så hinner man verkligen reflektera över saker. En sak som jag sett det skrivits mycket om i grupper för mammor som jag är med i på Facebook, är det här med besök från vänner när man fått barn.

Det verkar som att de flesta upplever att det är en själv som måste flänga runt med barnen för att man ska träffas, och mer sällan att man tar emot besök hemma. Och jag håller helt med om det faktiskt. Vi får sällan besök, och det är många av mina vänner som inte ens har träffat barnen ännu och inte heller har de frågat hur det är med varken mig eller dem. Jag har liksom blivit mamma, inte försvunnit från jordens yta. Ibland kan jag fundera på om de kanske bara läser min blogg och på så vis ändå känner att de har koll på mig och barnen, men det är ju inte direkt något som jag märker av.

Hur som helst, jag är så tacksam för de vänner som visar att de bryr sig om oss och kommer och hälsar på eller hör av sig 🙂 De gör ju även att vi gladeligen hälsar på dem tillbaka. Men det är ju betydligt lättare för oss att vara hemma än att packa ner två ungar och allt som hör till.

Oj vad jag lät bitter i mitt inlägg nu, men det är jag inte, eller jo kanske lite egentligen. Besviken är kanske mer rätt ord? Jag vet inte. Det känns väl bara tråkigt eftersom man saknar dem.