Ja, idag åkte vi till banken och skrev på alla papper för husköpet. Så nu är det KLART! Woho! Känns helt overkligt, men givetvis himla roligt.
Sedan jag var ungefär 18 år har mina livsmål varit två barn och hus innan jag fyller 30 år. Och nu är dom uppfyllda, men 3 år tillgodo dessutom! För några år sedan trodde jag inte ens det var möjligt, men titta hur livet bara faller på plats när man minst anar det. Underbart! Men vad ska jag nu ha för livsmål? Det löser sig!
Vi tog en lunch på stan eftersom det blev tid för de för pojkarna. Sambon skulle iväg på jobbet så vi skyndade oss hem därefter.
Väl hemma så var vi ute i det fina vädret ett bra tag innan vi gick in för middag. Vi tog en promenad till affären också. Det var dock lite småförkylda killar som kom in sen hemma. Jag känner mig inte helt hundra och inte sambon heller för den delen, så jag är lite rädd för att den där sjukdomstiden ska ta ett grepp om oss snart. Det har varit så skönt under sommaren när vi sluppit alla sjukdomar.
Jag gjorde ordning dem för kvällen och sedan myste vi i soffan tills sambon kom hem. Han tog läggningen och jag gjorde mat.
Nu sitter vi i soffan och känner bara ”Wow, det här är vårt hem nu” 🙂
Grattis till husköp. Stort!
Kan du inte skriva lite om hur ni resonerade kring att flytta in i ditt föräldrahem?
Vi står lite i samma läge (sambons föräldrar undrar om vi vill ta över deras hus) och tvekar kring om det är en bra idé. Jag är inte säker på att jag kommer att känna att det är ”vårt” hem när det är han som har all historia. För att inte tala om hur det ska gå när jag kanske vill riva någon vägg eller byta någon tapet svärmor valt med omsorg.
Samtidigt är det ju en underbar tanke att våra barn skulle kunna få springa runt i samma fotspår som sin pappa.
Mycket att fundera på, men just därför skulle det vara intressant att höra hur ni tänkte…
Tack så mycket! Jo absolut kan jag göra det ? Jag skriver ett inlägg om det ?
Grattis till husköp. Stort!
Kan du inte skriva lite om hur ni resonerade kring att flytta in i ditt föräldrahem?
Vi står lite i samma läge (sambons föräldrar undrar om vi vill ta över deras hus) och tvekar kring om det är en bra idé. Jag är inte säker på att jag kommer att känna att det är ”vårt” hem när det är han som har all historia. För att inte tala om hur det ska gå när jag kanske vill riva någon vägg eller byta någon tapet svärmor valt med omsorg.
Samtidigt är det ju en underbar tanke att våra barn skulle kunna få springa runt i samma fotspår som sin pappa.
Mycket att fundera på, men just därför skulle det vara intressant att höra hur ni tänkte…