nathaliestvillingblogg

Dom senaste veckorna har som sagt grabbarna varit så svår att lägga. Vincent dagtid och Lucas på kvällstid. De gnäller och gråter och man får vagga dem väldigt länge innan de kommer till ro. Det är påfrestande eftersom de är två man måste vagga såklart. Igår gick de dock över förväntan med bägge två! De åt och sedan la vi dem i sängen när de var lite halvvaken. De låg och babblade på en stund men sedan blev det tyst och de sov, och hela natten dessutom. Tjoho!

När sedan dagen kom och de skulle sova förmiddag så tänkte jag att nu, nu blir de gnäll från Vincents sida igen, men så kom jag att tänka på det här med snuttefilt. Grabbarna har aldrig haft de sedan innan men nu börjar de ju ändå bli lite större och kanske är mer mottaglig för det. I den kan de finna tröst på ett annat sätt. Jag tog fram de filtarna som vi alltid hade på neo och som vi redan under graviditeten sov med i sängen för att de skulle få våran lukt.

Jag la filtarna vid deras kinder och de blev lugna direkt! Tutten i munnen och sedan filten vid kinden gjorde susen. Inget gråt och de somnade på ett kick bägge två. Har jag hittat ett bra sätt för dem att komma till ro snabbare nu? Jag hoppas det, både för deras skull men också för min egen skull (eller mest ryggens skull!)

Vid lunch var vi på sjukhuset för uppföljning av pojkarna. De mättes och vägdes och nu ligger Lucas på 7810 gram och 65 cm lång och Vincent 7480 gram och 66 cm lång. Korta och knubbiga, precis som sin mamma 😉 Men de följer sin kurva fint så de var inte alls oroliga 🙂

Sjukgymnasten var också nöjd med grabbarnas utveckling och de fick godkänt, skönt! Det var dock väldigt många personer i de där lilla rummet. En läkare, en läkarstudent, en sköterska, och två sjukgymnaster. Plus jag och sambon och så barnen såklart. 8 personer och 2 barn på en yta som inte var större än 10 kvadrat. De blev helt klart rörigt och de var svårt att hänga med i allt läkaren eller sjukgymnasten sa, men jag tror ändå vi fick svar på de flesta frågor. Det jag dock fortfarande känner mig osäker på är det här med maten. Läkaren tyckte att vi skulle gå efter korrigerad ålder och alltså vänta 3 månader till innan de ska få äta riktig mat. Det kändes länge tycker jag! Men säger han det så är de klart man måste lita på det och då får de smakportioner helt enkelt i 3 månader till.

Nästa gång vi ska dit är också just om 3 månader så vi ska nog prata mer om det då.