Redan tidigt i graviditeten kände jag att jag inte kan hålla mig från att se att allt stod rätt till med livet i magen. Det kändes helt galet att behöva vänta till rutin ultraljudet, så jag tog saken i egna händer och ringde till en privat läkarpraktik som kunde göra ett tidigt ultraljud.
Jag minns att det var med skräckblandad förtjusning vi gick dit. Tänk om jag bara inbillat mig alltihopa och att de inte skulle finnas någon bebis där? Eller att det hade hänt något annat?
Vi fick ett bra bemötande och sedan var det bara att lägga sig på britsen. Läkaren började leta efter bebis och sa sedan ganska snabbt:
– Ja, ser ni samma som mig?
Jag och min sambo tittade på skärmen och sa sedan i kör:
– Eh nä, borde vi det?
Det var bara en liten böna där och någonting mer diffust. Läkaren sa:
– Här har vi en bebis, och här har vi en till. Ni ska få tvillingar!
Oj oj, vi har nog aldrig känt så mycket på en och samma gång. Glädje, rädsla, oro, överlycklig igen och alla känslor kom på samma gång. Helt klart omtumlande, men också så fantastiskt.
Läkaren mätte både bebisarna och de var nästan exakt lika stora och han kunde se att jag var i v.9 och att de hade varsin fostersäck. Han sa att de därför var allra mest troligt att de var tvåäggstvillingar då hinnan mellan dem också var relativt tjock. Han frågade också om de var på naturlig väg och vi bekräftade att det var så. Vi informerade att min sambo har tvillingsyskon men läkaren sa att de inte har någon betydelse eftersom det är jag som måste ha de anlaget och jag har inga tvillingar alls i min släkt, men någon gång måste ju vara den första!
Efter besöket gick vi ut alldeles utanför mottagningen och bara stod där, med ett stort leende på läpparna och skrattandes emellanåt. Vi kramades och pussades och kom sedan snabbt fram till att vi ville berätta direkt för våra föräldrar, så det gjorde vi, direkt där ute på gatan började vi ringa runt till dem.
Efter allt detta skulle vi båda på jobbet och vi arbetar på samma ställe. Så vi gick hand i hand dit och såg nog ut som två flinande fånar när vi spatserade in på jobbet. Vi ville vara väldigt försiktiga med att berätta för folk innan de där 12 veckorna hade gått, men så fort jag kom in till mina kollegor skrek jag ut:
– Vi ska få barn, och det är två!
Jag jobbar väldigt tätt med mina kollegor så jag tänkte att de egentligen var bra att jag berättade, för skulle det inte gå bra med graviditeten så kommer jag ändå inte kunna dölja de för dem.
Blivande tvillingföräldrar!
Senaste kommentarer